Nära föräldraskap

“Hur orkar du vara sådär pedagogisk jämt? När jag kommer hem är jag bara mamma!”

Jag är inte alltid fullfjädrat genomtänkt och superpedagogisk. Absolut inte. Först och främst är jag människa och jag, precis som andra, har dåliga dagar. (Eller, egentligen har jag inte dåliga dagar utan snarare dåliga morgnar. Får jag bara vakna ifred och pyssla lite för mig själv brukar resten av dagen gå bra.)

Men, för att vara ärlig. Jag är rätt pedagogisk (eller tror att jag är det). Jag lägger ribban högt och blir besviken och ledsen när jag inte når upp till det jag vill. För mig är det viktigt att jag som förälder är tydlig, lyhörd, respektfull och ständigt visar kärlek. Jag resonerar, förklarar, bekräftar och diskuterar mycket med mina barn. Både jag och min man pratar aktivt med barnen, deltar i deras aktiviteter och engagerar oss i saker som hela familjen kan göra tillsammans. Det är inte så att jag och min man konstant leker med barn; ritar, pärlar, bygger med lego eller gräver i sandlådan, förstå mig rätt. Vi leker mycket med våra barn men samtidigt måste de ha möjlighet att leka och agera själva (även om vi finns i närheten).

Givetvis förstår jag att det här låter som värsta prettoinlägget, jag är ju inte dum heller. Det är inte poängen. Nej, pudelns kärna handlar om något annat. Jag har ett par-tre gånger fått frågan hur jag orkar åka hem från mitt jobb (som lärare) och fortsätta vara pedagogisk. Många kollegor instämmer i att de är pedagogiska på jobbet men att hemma är de bara förälder. Jaha är väl min respons till det. Sättet jag bemöter människor på – pedagogiskt om man vill kalla det så, respektfullt och bekräftande i andra ordalag – ändras väl inte beroende av var jag är. De barn jag möter i yrket möter jag med nyfikenhet, respekt och omtanke, precis som hemma. Jag väljer att prata tydligt till barn så att de vet vad jag menar och vet vad de har att förhålla sig till (inte “sitt klokt” eller “klappa fint” utan “sitt på rumpan” eller “klappa mjukt med öppen hand”. Eller vad det nu kan vara…) Det handlar ju om hur jag är, så varför skulle det ändras för att jag åker hem från jobbet?

Vissa hävdar att de är så “slut” efter en dag på jobbet att de inte orkar vara pedagogiska. Då är vi helt enkelt olika För även om jag flippar ut, blir trött eller behöver en kvart för mig själv så orkar jag nästan alltid hitta mig själv.

Man hör ofta att man som pedagog är det enda redskapet att arbeta med. Det vi säger, det vi gör och hur vi säger och gör saker och ting förmedlar allt till barnen och skapar både atmosfär och trygghet. Jag tycker att man kan applicera det på föräldrarollen också, och inte tar man slut bara för att man kommer hem?

Barns sömnmönster – eller – varför vaknar ungen hela tiden?


Moralkärringen
– en inledning

Jag ska inte moralisera kring andra människors föräldraskap – eller vänta nu – jo, det ska jag! Jag är så fruktansvärt trött på de där föräldrarna som glömt det viktigaste av allt, nämligen att de är föräldrar. Att vara förälder innebär att man sätter någon annans behov före sina egna. Jag pratar om föräldrar som måste ha massor av egentid, som tvingar barnen att somna själva, som väljer bort trygghet och närhet för bekvämlighetens skull. Föräldrar som låter far- och morföräldrar ta hand om barnen hela dagar, nätter och helger från det att de är spädbarn eftersom “de måste få vara sig själva” och föräldrar som inte tar upp och tröstar sina barn eftersom “de ska lära sig att somna själva”.


Trygghet och anknytning

Barn har ett stort behov av trygg och nära anknytning. Att tvinga ett barn bort från sina naturliga instinkter skadar barnet. Att lägga ett litet barn ensamt i sin säng och gå därifrån när det ska somna är att kränka barnet. Metoder som 5 minutersmetoden (5mm) och sova hela natten går ut på att man som förälder “lär” barnet att somna själv, rent krasst genom att ignorera dess skrik på hjälp. Och kanske är det här den viktigaste poängen ligger – att man kan tolka skrik så olika. Anhängare till dessa CIO (cry it out) metoder påstår att barnets skrik är ett test, att barnet vill se om det kan kontrollera dig. De kan också påstå att ett litet barns skrik är en fråga; “är det något läskigt här?”. Genom att ta upp barnet och trösta det visar du med andra ord att ja, barnet “har makten över dig” och jaaa, det finns något läskigt därute.

Struntprat! För det lilla barnet är skrik en kommunikationsmetod som visar att något behövs just nu. Närhet, mat, värme eller kanske en ny blöja. Små barn kan heller aldrig medvetet försöka kontrollera eller dupera sina föräldrar.  Ser man på SHN (Sova hela natten) ska man inte ta upp barnet. Alls. Du ska inte trösta och heller inte byta barnets blöja om det behövs.

Om det kan man egentligen bara säga en sak. Vanvård. Och metoder som ändrar barns beteenden kanske är “effektiva”, men vilka effekter får de? Det finns en mycket klok artikel i frågan som jag citerar ur nedan, den är författad av barnläkaren Lars H. Gustafsson. Läs den!

Vilka biverkningar av metoderna

Vilka biverkningar kan man vänta sig när man behandlar barn på det här sättet?
Jag tycker att det finns några frågor som vi måste ställa:

Hur påverkas barnets tillit till en förälder som överger barnet och lämnar det åt sig självt
när barnet känner sig som mest ledset och övergivet? På kort och på längre sikt?

Hur påverkas barnets känsla av värdighet och värde?

Hur påverkas barnets självbild på kort och lång sikt?

Hur påverkas anknytningen mellan barnet och föräldern? Finns risk för ambivalent eller till                                             och med desorganiserad anknytning?

Hur påverkas det ömsesidiga samspelet mellan barnet och föräldern när föräldern instrueras
att negligera barnets skrik?

Hur påverkas förälderns egen självbild och fortsatta föräldraförmåga av att undertrycka den
naturliga impulsen att ta upp och trösta ett förtvivlat barn?

(Jag har försökt göra ett blockcitat men blir hånad av wordpress som egenhändigt gör om det. Tro mig. Jag vet hur man gör blockcitat, jag ville göra det också, jag vet bara inte hur jag ska tvinga igenom det här.)

Små barns kommunikation
5 mm innebär att man ignorerar barnets skrik och protester, barnet ska “lära sig” att det “inte tjänar något till att skrika”. Så småningom ger barnet upp och gör alltså som föräldern vill – föräldern har visat att det är den som bestämmer. Vad lär sig barnet då? Jo, att det inte finns någon hjälp och tröst att få från sina föräldrar – inte ens när man är helt förtvivlad och otrygg. Det spelar alltså ingen roll om barnet kommunicerar sina behov till föräldrarna – eftersom de inte svarar på barnets behov i alla fall. För övrigt tycker Anna Wahlgren, som ligger bakom denna metod och som inte har någon som helst utbildning kring barn eller medicin, att barn ska sova på mage. Spädbarn också. När man påtalar risken för PSD (plötslig spädbarnsdöd) kommenterar hon med att man kan skaffa andningslarm (de är visserligen inte helt tillförlitliga, men det är ändå det hon tycker är den bästa lösningen).


Barns sömnmönster – eller varför vaknar ungen hela tiden?

Varför vaknar då barn, och hur kommer det sig att deras sömnmönster ser annorlunda ut om man jämför med oss vuxna? Det finns studier som menar på att barn sover ytligare och vaknar oftare av ren överlevnadsinstinkt. Det lilla barnet som sover för djupt kan nämligen glömma bort att andas (ergo = barnet dör). Barnet sover alltså ytligare och vaknar till under natten för att överleva. Tänker man så kanske taskig nattsömn under några år inte stör dig som förälder så mycket, jämfört med alternativet menar jag.


Egen sömnbrist

Jag och min man har två barn som har sovit dåligt. Riktigt, riktigt värdelöst rent ut sagt. William sov hela nätter någonstans efter tre år, det var också strax efter att han fyllt tre som han slutade komma in till vår säng (eller ja, någon gång då och då vid mardrömmar händer det ännu). När han var liten kunde han bara sova på mig eller pappa, han somnade bara i vår famn (när han blev äldre även i ergon). Vaknade gjorde han varje timme. När han var ungefär 1,5 år sov han borta första gången – för att vi föräldrar skulle få sova. Ni ser, vi gjorde också en egogrej. Andra gången han sov borta var natten då vi var på BB när Gabriel föddes. Och Gabriel, han är ett helt eget kapitel. Där kan vi prata om förstörd nattsömn. Han sov aldrig. Vi har tappat räkningen på hur många nätter vi gått omkring med en hysteriskt skrikande unge i famnen. Det var ganska knäckande att gå till jobbet när man sovit mellan 23-01 och 05-06. Förklaringen till hans dåliga nattsömn kom när han var ungefär 2,5 år och man upptäckte hur mycket inflammerad vätska han hade bakom trumhinnorna. Det var då vi fick reda på exakt hur ont det gjorde varje gång han låg ned för att sova, hur ont han hade hela tiden. Inte konstigt att han sov dåligt.

Det är under det senaste halvåret som vi har sovit bra. Gabriel vaknar visserligen och smyger in och lägger sig i vår säng – men det ser vi som småpotatis jämfört med hur det har varit.


Hur kommer det sig att folk använder sömnmetoder?

Jag hoppas att det bara är föräldrar som är helt slutkörda som väljer att förlita sig till dessa metoder. Att det är alldeles vanliga människor, som du och jag, som väljer en metod som skadar sitt barn men som tror att de gör det för barnets eget bästa. Jag hoppas innerligt att man inte gör det av något annat skäl åtminstone.


Slutligen

Mitt huvudsakliga råd som förälder, besserwisser och människa är egentligen följande. Låt barnet somna nära dig. Låt barnet sova nära dig. Ge barnet trygghet och närhet. I takt med att barnet blir äldre kan barnet somna bredvid dig eller i din famn och sedan läggas ned i sin säng – om det nu är viktigt för en själv. Jag känner faktiskt inga sjuttonåringar som fortfarande sover hos sina föräldrar. Det framförallt viktigaste – lyssna på ditt barn och lyssna till dina instinkter.

Pst. Jag har lagt till en ny kategori igen; nära föräldraskap heter den…