Genus

Ett traditionellt luciatåg – tack!

 

Jag står för min åsikt, jag vill ha ett traditionellt luciatåg. Det ska vara stämningsfullt med tända ljus där barnen håller sig till både text och ton bara någon gång ibland. Jag vill ha för många sånger som fröknar envetet tränat med barnen, jag vill ha mönstrade strumpor till för korta lucialinnen och jag vill ha en lucia som tar sin uppgift på allvar.

Men att ha en åsikt om vilket kön det barnet ska ha, det förefaller onödigt. För min del är det viktigt att barnet som får till uppgift att vara Lucia ska vilja vara det, och det ska heller inte vara någon omröstning.

På den skolan jag arbetar är det lottning som gäller. Alla som vill vara Lucia får sitt namn nedskrivet på en lapp och sedan dras en lapp. Svårare än så är det inte. Alla som vill får en chans att vara med och det pågår heller inte någon vedervärdig omröstning där klassens sötaste eller mest populära flicka väljs ut.

I år var det ett antal flickor och pojkar som ville vara Lucia och alla fick en lott var. Vinnaren blev en pojke och jag kan stolt berätta för alla bloggläsare att det inte kom en enda reaktion på det. Inga kommentarer om att han som pojke inte kunde vara Lucia, inga kommentarer om pojkar i klänning. Bara några suckar över “det kunde ha varit jag”.Hur avlöpte Luciatåget då?

Det var fantastiskt stämningsfullt. Barnen snubblade in nervösa och hördes knappt i början, tog i när de kom ihåg texten och höll noga koll på alla brinnande ljus. Lucia och några andra barn läste sina väl inövade texter och sjöng högt och klart. Inte alltid tonsäkert, men sådär vackert som bara barn kan sjunga.

Luciatåget, och kanske framförallt pojken som var Lucia, har fått mycket beröm från andra elever och lärare. Lucian för att han gjorde det så snyggt, så stämningsfullt och allvarligt.

Några kommentarer om Lucias kön har det varit, tyvärr. Inte från barnen på låg- och mellanstadiet. Inte från en enda lärare. Men från ett par föräldrar som satt i publiken. Det är förstås lite kuriosa att pojken som ville vara Lucia är en självsäker pojke som spelar hockey och fotboll och som har en pappa med en överdrivet maskulin framtoning, som svär och som beter sig typiskt förväntat grabbigt. Pappan var inte odelat positiv, men hade köpt en guldfärgad krona och röda band och han satt faktiskt i publiken. Efteråt var han stolt, kanske framförallt för att så många berömde sonens framförande.

 

Och jag då – lever jag som jag lär? William har varit Lucia två år på raken och Gabriel ville vara Lucia i år, tills dagen innan själva firandet när han bestämde sig för att vara pepparkaka. Vi är såklart väldigt stolta över våra fina barn som får välja själva vad de vill klä ut sig till i Luciatåget.

 

 

Ps. Bilden har jag lånat från Svenska guld och silvervarufabriken. 

 

Du som förälder bestämmer både vad och hur ditt barn ska leka

“Ut och lek” säger en mamma och föser dottern ut från hallen. Jag tittar på tösen och funderar i mitt stilla sinne vad mamma tänkt att hon ska leka. Tösen är iförd tighta jeans, en snäv top och ett bar boots med lite klack. Åtminstone ett par-tre centimeter hög.

Flickan är sex år.

Och just där, just då, undrar jag. HUR TÄNKTE DU NU? Hur ska hon kunna springa, rulla, klättra och hoppa? Tror du att hennes klädsel inbjuder till lek i våra fina klätterträd eller i sandlådan? Hur stor tror du chansen är att din dotter väljer att leka med sparkcyklarna, eller att hon tumlar runt i en lek på kullen?

Rätt liten skulle jag tro.

 

Det allra värsta är att hon inte är ensam. Det är ett myller av tjejer i åldern sex till åtta år som trippar runt i byxor som är så tighta att de knappt går att få av (tro mig, jag fick hjälpa en sjuåring för några dagar sedan som satt fast i byxorna hon försökte få av eftersom de var blöta) och pumps eller boots. Det är vansinne och ingenting annat. Vuxna kring barnet förmedlar effektivt vad som ska lekas och vad som inte ska lekas.

Behöver jag påpeka att de damerna är ganska stillastående ute? Tror jag det.

Bland regnstänk och gummistövlar

I morse skrev jag ett långt inlägg om oro inför förskolestarten, om kompisar, färgval och risken att bli retad. William har i ett par veckor pratat om sina lila regnkläder och de blommiga stövlarna som han älskar. Han trodde nämligen inte att det var så bra att ha dem i skolan eftersom han nog skulle bli retad (jorå, han har lärt sig efter incidenten med den lila kepsen). Vi har peppat och förklarat hur snygga de är och att han alltid ska välja det han gillar men det hjälps inte. Idag har han fått vatten på sin kvarn eftersom pojken bredvid honom förklarade att man inte kan ha töntiga kläder. Vad gör man? Övertalar man sin älskling att ha lila för att han egentligen vill ha det, samtidigt som han ska klä på sig bredvid en pojke som kommer reta honom? William bad på sina knän om att få nya kläder och till slut fick det bli det. De lila får han ha hemma och sedan hoppas jag innerligt att klimatet i klassen är (blir?) så tillåtande att han kan ha dem där också sedan. Det blev ett nytt set i blått och rött och så nya stövlar också. Med spindelmannen. Som jag hatar. Märkligt är det också hur William gick och tittade på alla färgglada stövlar, suckade och sedan tog de med spindelmannen, som han aldrig ens sett eller läst om, bara hört andra barn prata om…

Ärligt talat vet jag inte om vi gjort rätt eller fel. Han har alltid haft sina favoritfärger och vågat ha alla sina plagg i rosa och lila. Nu har han rensat ut allt rosa. Svängningen är total och jag känner mig så jävla besviken. Inte på honom, utan på de runtomkring som talar om för honom vad som är rätt och fel. Kanske är det bara en fas, att han måste vara extra “killig” som tjejer ofta är i sin prinsessvärld (inte för att de måste utan för att omvärlden på något sätt predikar det tvånget). Han är såklart extra känslig när han är helt ny utan att känna en kotte. Men var det rätt eller fel att ge efter och köpa nytt? Samtidigt som jag vill att han ska ha de färger han egentligen gillar så vill jag ju inte att han ska gå omkring och oroa sig för att bli retad, det är nästan lika hemskt som att bli retad.

Inget ont som inte har något gått med sig. Vi beställde ett set till Gabriel också, så kan båda pojkarna ha varsitt set på dagis och i skolan och vi slipper släpa, och så slipper man sanden och leran i bilen. Om man nu ska se det positivt alltså…

Williams nya regnkläder:

Gabriels nya regnkläder:

Och nej, jag kompenserar inte genom att ge Gabriel rosa. Det fanns nio färger att välja på och båda barnen har valt själva.

Genus och läroplaner

Det är väl ingen som missat att vi numera följer en ny läroplan? LGR 11 heter den (ifall det finns någon som undrar). Om genus kan man läsa (bland annat) följande:

Skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den ska därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörighet.

Skriet från kärnfamiljen – eller varför lever jag inte jämlikt?

Jag är förmodligen den sista i hela världen som läser “Skriet från kärnfamiljen” och jag gör väl, som de flesta andra, insikten att jag inte lever tillräckligt jämställt. Jag borde skämmas.

Här är det nämligen min man som lagar mat sex dagar i veckan och det är hand som tar hand om majoriteten av disken. Det är också min man som dammsuger och skurar golv. Dessutom är det oftast han som sitter kvar med barnen och väntar på att de ska somna när vi läst godnattsagan tillsammans. Det är han, inte jag, som planerar de flesta roliga utflykter och det är han som oftast bäddar rent i sängarna (fast till mitt försvar är det jag som tar ur lakanen).När barnen är sjuka är det till störst del Micke som är hemma, inte för att vi förlorar mindre pengar på det, utan för att mitt jobb som lärare påverkar en himla massa barn som kan ha svårt för förändringar (alltså vikarier). Hans jobb (med datorer) är inte riktigt lika påverkat av förändring.

Så – vad sjutton gör jag egentligen? Hur kan det komma sig att jag låter min man göra allt? Nja, riktigt allt gör han förstås inte. Det är jag som plockar undan och dammtorkar, det är jag som sköter tvätten och det är jag som vattnar blommorna (eller, snarare, det gör knappt någon av oss). Det är också jag som tagit på mig, för snart tio år sedan, att städa toaletterna. Där har vi nämligen en specialdeal. Toaletter stör mig inte alls, medan Micke får kväljningar av att städa dem. Jag däremot rengör inte avlopp. Inte av någon som helst anledning, då kräks jag. Bara tanken på att pilla i (mitt) snuskiga ihopkletade hår får mig att bli grön i ansiktet.

Och tror ni inte det är detta som är pudelns kärna? Om jag gör det jag tycker är roligt (eller minst motbjudande) och min partner gör det som han (eller för all del hon) tycker är roligt, då funkar det ju smidigast. För visst är det mycket krav på oss – man ska vara en bra förälder, sköta sitt jobb, ha ett välstädat hem, studera, ha en prunkande trädgård och lyckliga medvetna ungar.

Jag återkommer kanske med någon klokskap när jag är klar med boken, nu är jag ungefär halvvägs.

Att välja lila och få stryk

Det är torsdag och William har varit på fotbollsträning, han började spela för några veckor sedan och tycker att det är jättekul. På en liten ort är det ett väldigt blandat lag, pojkar mellan 6 och 10 år spelar tillsammans och det är klart att de större är betydligt större och tuffare. Såklart. Idag råkade det också vara ett föräldramöte angående klubben kombinerat med träningen så Micke var kvar ute och jag var inne med andra föräldrar och pratade om framtiden när plötsligt Micke kommer in och ber mig komma ut och hjälpa till. Väl utanför ser jag William som blöder näsblod. Massor. Tydligen har det blivit “bråk” på plan och William blev slagen i ansiktet tills han fisk näsblod. Varför, är ju frågan. Jo, den andra (större) killen ville slå av William hans ljuslila keps med fjärilar på. Han hade slagit på den några gånger utan att den fallit av men sista gångerna träffade han i ansiktet istället för på kepsen. Varför i helvete vill en unge slå av honom kepsen? Nu var tränarna (gästtränarna som var två sext0nåriga pojkar) snabba på att bära William av plan och plocka den andra killen av planen för att prata med honom, och det är tacksamt. Samtidigt undrar jag vad som snurrar i en nioårings huvud när han väljer att slå min lilla sexåring som väger säkert tio kilo mindre och är 4o cm kortare – bara för att han har en lila keps.

William var jätteledsen och ville bara därifrån så vi åkte. Jag blev så förvånad att jag inte ens övervägde att skicka hem dem och komma hem senare, så att jag kunde prata med pojken och hans förälder som fanns där. Jag får helt enkelt göra det nästa vecka, för ett svar det vill vi ha.

Mina barn ska inte begränsas av sitt kön. De ska kunna välja sina favoritfärger (rosa och lila) och de ska kunna ägna sig åt de aktiviteter de gillar (fotboll och dans). De ska inte hindras eller begränsas av att de tillhör just detta kön, och just därför blir jag oerhört arg och besviken när en sån här sak händer. För visst hör man talas om pojkar som retas för att de har rosa, men att min lilla älskling skulle bli slagen för att han har en lila keps, det hade jag aldrig trott att det skulle hända.

Det går att omvända sig från den homosexuella synden

Eftersom homosexualitet är en syndig sjukdom borde vi “normala” (heterosexuella) göra allt vi kan för att omvända, och därför frälsa, våra medmänniskor som är homosexuella.

För några dagar sedan godkände Apple en app till iPhone från organisationen Exodus International. Organisationen, som är djupt kristen, vill bota homosexuella med sin app. Apple som själva säger att applikationerna som tas in i AppStore inte får vara varken ”nedsättande, anstötliga, illvilliga eller som kan skada en grupp eller individ” godkände alltså en app som ska göra användarna ”fri från homosexualitet genom kraften från Jesus”.

I en blogg läser jag hur “det går att omvända sig från den homosexuella synden” och “det går nämligen att omvända sig från vilken synd som helst. Annars skulle aldrig Jesus ha uppmanat att vi skulle omvända oss. Det är inte bara vissa synder det går att omvända sig ifrån, utan från alla slags synder!”

Protesterna har givetvis rasat. Eftersom homosexualitet varken är en sjukdom eller en synd bör vi varken bota eller frälsa homosexuella (eller bisexuella, eller transsexuella eller, ja, ni fattar.) Efter att ungefär 146 000 människor protesterat har appen tagits bort, i samma blogg som ovan kommenteras detta med de djupt tragiska orden:

“Men ska HBT-rörelsen ha rätt att utsätta och påverka ungdomarna med homosexbudskap som något “normalt”? Märklig värld.”

Jag är djupt förvånad över att Apple godkände applikationen från början. Samtidigt är jag liiite nyfiken på hur sjutton Exodus ville bota folk från homosexualitet genom appen, vad gjorde den egentligen? HUR skulle den ha fungerat? Nu får jag aldrig veta, tack och lov, men min nyfikenhet är väckt!

Läs mer här! Vill du veta mer om andra “hatappar”, läs då här!

Menstrual Regulation

I Bangladesh är abort olagligt. Men den stora mödradödligheten (1/110 jämfört med Sveriges 1/17 400) och landets enorma fattigdom gör att man ändå insett en sak. Det överbefolkade landet måste på något sätt begränsa antalet barn som föds. Där kommer man runt lagen kring abort genom att använda sig av en teknik som heter Menstrual Regulation. Vid en undersökning bekräftas att kvinnan är gravid och fostret sugs ut med en vakuumpump, men man gör inga graviditetstester. Det finns alltså aldrig “på papper” att kvinnan är gravid och man utför ingen abort, man bara “återställer mensen” igen.

Läs den otroligt intressanta bloggen av Jenny Nordlander som är mammaambassadör från RFSU!

Men vad läser du egentligen?

För några dagar sedan läste jag Jerusalem av Selma Lagerlöf och just nu slukar jag trilogin av Moa Martinson om proletärflickan Mia (en självbiografi) som utspelas kring år 1900. Det är något särskilt att läsa om hur det var förr, om fattigdom, sorg och kampen för ett värdigt liv. Jag tycker om att läsa böcker som ger ett annat perspektiv på tillvaron och jag känner mig oerhört tacksam över att jag lever nu. Att jag som kvinna lever ett liv där jag har möjlighet till skola och framtid, till åsikt och myndighet över mig själv. Det var inte länge sedan kvinnor inte fick rösta, inte fick yrkesarbeta och inte fick gå i skola på samma villkor som pojkarna. Mycket hände när kvinnlig rösträtt infördes, mycket hände när arbetsveckorna kortades ned (för både män och kvinnor) och mycket hände då preventivmedlet gav kvinnor samma möjlighet som män att njuta av sex utan att riskera att bli gravid och därmed hånas, tvingas till ett liv i fattigdom eller till och med dö.

Moa Martinson

Tacksam är jag helt enkelt. Tacksam över att leva ett liv med värme i element, med mat på bordet, men kärlek och omtanke som en självklarhet, med dammsugare och diskmaskiner. Tanken att arbeta 12-14 timmar om dagen med bristfällig, om ens någon, barnomsorg för att sedan hugga ved, koka vatten, diska, tvätta och knäskura golv kan göra vem som helst matt.

Så tack, tack alla högre makter för att jag föddes nu och inte för hundra år sedan. Och tack till dessa modiga kvinnor som trotsat konvenansen, som gått emot tidens strömmar och åsikter och ändå vågat tro på sig själva. Selma Lagerlöf som levde med sin älskade Sophie Elkan trots att hon riskerade både tukthus och hån och Moa Martinson som trots att hon knappt hade någon skolgång skrev så vackert och levande att det skär i hjärtat…