Bekännelser

Gles uppdatering

Jag fick lite dåligt samvete när jag lade upp det senaste inlägget, jag har verkligen inte uppdaterat frekvent det senaste. Det är lätt att komma med sedvanliga ursäkter om hur det är att överleva maj och juni som lärare (och förälder till tre egna barn), om poolbygge, renovering av barnrum och semester då alla måsten flugit sin kos, och de ursäkterna är alldeles sanna. Det är också så att jag har fått möjligheten att skriva en egen bok vilket jag ägnat en stor del av sommaren åt. För mig är det ett väldigt spännande projekt som betyder mycket för mig, och i skrivande stund arbetar jag för att slutföra den innan vår lilla bebis beräknas dyka upp i slutet av oktober. Det är med andra ord osedvanligt mycket som snurrat på och det är bloggen som blivit lidande (och kanske städningen!) men det litar jag på att ni har förståelse för.

 

Paus

Det har varit mycket tydligt att jag tagit en paus i bloggandet, efter vårterminen behövde jag en lång stund för att varva ned och känna mig ledig, och så var det förstås det där med illamåendet… Jag säger inte att bloggen kommer ändra fokus igen, den kommer kanske mer återgå till min “hushållsblogg” ett tag eftersom jag kommer att vara hemma och föräldraledig. Våra stora killar kommer att få ett litet syskon i februari och den förlamande trötthet jag känt har också gjort att bloggen blivit vilande. Efter att ha försökt hinna med barn, man och hus, heltidsarbete och illamående, foglossning och sammandragningar sa till slut min läkare nej och från och med igår får jag bara arbeta halvtid, ja, den här veckan ut. Från måndag är jag hemma helt och hållet. Det känns konstigt, och ovant. Vad ska jag göra hemma själv i fyra månader? Efter två timmar var jag uttråkad idag, tur jag ska åka och jobba snart.

… och här hemma känns det tomt.

I morse åkte Micke och William iväg till skola och jobb (ja, allra först var ett tandläkarbesök inbokat för att laga en tand där emaljen gått sönder). Vid kvart över tre ringde en ur personalen på fritids och berättade att William fått märkliga utslag i ansiktet som ökat snabbt i både mängd och spridning. Jag ringde Micke som var på plats hos William efter fem minuter, på den tiden hade jag också fått tag på sjukvårdsrådgivningen som med lite uttråkad röst förklarade att det inte var “någon som helst fara” och att vi “kunde åka till närmsta ICA, köpa vilka receptfria tabletter som helst och ge en till honom”. Vi behövde “absolut iiinte” åka in till akuten. Ringde till Micke och vidarebefordrade denna hälsning varpå han kort och koncist svarade att det tänkte han fullkomligt skita i eftersom William blev sämre hela tiden. De var nere på akuten på bara några minuter och fick sedan gå rakt in (lite som monopol, de fick äran att passera väntrummet och komma rakt in till läkare). På 25 minuter hade de första undersökningarna gjorts och William hade blivit skickat till barnmottagningen för att bli inlagd för observation över natten. Efter antihistaminer och chockdoser av kortison har utslagen nu gått ned och William sover sött.

Här hemma är det tomt. Gabriel snusar i vår säng och jag borde gå och lägga mig men huvudet är alldeles fullt av snurriga tankar och min höga feber gör mig inte direkt mer funktionsduglig.

Zarry

Idag har vår älskade hund Zarry somnat in. Han har varit sjuk en tid och hans cancerknöl (den synliga) har vuxit enormt snabbt. Den senaste tiden har han fått mer och mer ont och inte velat gå på promenader eller utflykter, knappt uppför trappan ens. Det rationella beslutet att låta honom somna in och slippa plåga känns inte alls rationellt. Vi saknar honom nämligen på alla möjliga irrationella sätt. Vi saknar att ha en hund som sitter på soffans ryggstöd med nosen klistrad mot fönstret när vi kommer in, trots att han inte får vara i soffan. Vi saknar att han slickar av snön från våra skor för att han är rädd för vattenskålen. Vi saknar att han ligger utanför badrumsdörren och väntar på att vi kommer ut och vi saknar att han inte ligger under bordet och tittar med sina själfulla ögon för att få något gott att äta. Vi saknar hans klickande klor mot golvet och hans sätt att gå från noll till hundra när vi tappar något ätbart.

Det har helt enkelt varit en hemsk dag. Och rationella beslut känns helt klart inte alls bra när saknaden är helt irrationell.

Fucking fantastic!

Somnade för sent (kunde inte avsluta mitt nya pedagogiska projekt igår natt) vaknade dödstrött och med huvudvärk. Fick till slut upp resten av familjen (lämpligt nog hade båda barnen knökat ned sig i vår säng vilket också bidrog till min värkande nacke och rygg idag) och lyckades få igång morgonens rutiner bara för att upptäcka att kattungen fått diarré och bajsat över hela vår vita soffa. Micke skrubbade och drog av klädseln medan jag och barnen lyckades fixa kläder. När vi väl kom ned hade kattungen bajsat över båda hallmattorna (som inte går att tvätta i maskin). Mer skrubbande. Fler svordomar. Två trötta barn fick till slut i sig frukost. Jag lyckades dra på mig mascara. Kastade in en disk i maskinen (det fanns ungefär fjorton kvar eftersom jag bakade ett par omgångar bröd sent igår kväll). Exakt fyra minuter innan vi egentligen ska åka slängde jag i mig frukost. Packade in väskor och fick på ytterkläder på en tjurig (på väg att bli sjuk?) Gabriel och åkte mot Visby – tio minuter för sent.

 

Släppte av Micke och Gabriel och körde vidare för att lämna William. Hamnade bakom nötter som körde 30 och svor lite till. Stressnivåer långt över vad som är okej vid det laget… Lämnade (glad) William och hastade vidare – drog en stor suck av lättnad när jag hittade en parkeringsficka bredvid en annan bil på vår oftast överfulla parkering.

Det var början. Fortsättningen har jag ingen möjlighet att berätta om, men den var värre. Efter några timmar blev jag uppringd eftersom min bil stod felparkerad så att ett gäng andra bilar inte kunde komma ut. Tydligen har det varit det stora samtalsämnet i lärarrummet under dagen (det visste tursamt nog inte jag om eftersom jag inte haft en enda jävla minuts rast idag) och när de till sist spårade mig hade jag 22 ungar omkring mig som jag inte kunde överge. Min snälla kollega såg min nöd och flyttade bilen åt mig (tur, jag var så stressad vid det laget att jag nog hade krockat den).

Fick blodpudding till lunch (det kan jag knappt kommentera). Hämtade barn som inte ville gå hem. Handlade (tvunget eftersom jag ansvarar för att bjuda alla kollegor på fika i morgon, när jag kan passa på att ta emot kommentarerna kring min parkering) och kom äntligen hem med ett övertrött barn. Bara för att upptäcka att inne var det 15 grader. Jag fick hämta ved, tömma aska ur spisen och göra eld medan Micke fixade pannan. Gabriel grät och skrek hela tiden och William ville ha hjälp med datorn. SEN kunde vi packa upp matkassar och laga mat. Gabriel (som sovit i bilen) somnade en timme för sent vilket gav oss ungefär… en timme av vuxentid. Jag hade tänkt träna men lägg till pms på listan över saker som sabbat min dag och slutresultatet blev något annat, nämligen en enorm kopp av världens godaste te (med blåbärshonung för att lyxa till det) och två rutor mörk choklad.

Nu känns det i ärlighetens namn bättre men jag ska med glädje glömma den här dagen. Tills i morgon alltså, när mina kollegor (en dag till) lite skämtsamt ska fråga om det var jag som parkerade som en kratta… Det enda positiva med den här dagen är att jag inte ens höjt rösten åt något barn. Inte ett enda. Och om ni hade gått i mina skor idag hade det nästan varit befogat sisådär 118 gånger idag.

 

Och jo, Micke släpper av mig i morgon.

 

Köpstopp!

Nu råder det köpstopp här hemma. För mig i alla fall. Jag är i vanliga fall klok och balanserad (hah!) men har på kort tid gjort flera underbara små fynd på tradera. Det är roligt med förändring här hemma, men nu är det dags att trappa av på shoppandet 😉

Det började oskyldigt med en sittpuff till spelrummet…

…som behövde en kompis…

Sen hittade jag den här fantastiska fruktskålen i två våningar…

… och så blev jag fullkomligt betagen när jag hittade den här skönheten.

MEN! Nu är det slut! Inget mer ska det bli!

Min typ av humor!

Micke fick en länk av sin kollega och visade mig. Jag kan ärligt säga att jag har skrattat tills tårarna runnit. I flera omgångar. Det här är verkligen helt fantastiskt! För att se ALLA bilder i sviterna, klicka helt enkelt på bilderna så kommer du till sidan där de visas.

 

Det här är en gammal favorit, den är dock inte länkad. För att förstå det roliga måste du klicka upp bilden så att du får den i större format. När jag såg den här bilden första gången skrattade jag tills jag inte kunde andas längre. Den känslan är fantastisk!

 

 

Det kan alltid bli värre…

“Nu kan det i alla fall inte bli värre” sa jag igår eftermiddag. Det visar sig att jag hade fel. Nu har jag dessutom feber och ont i hela kroppen.

 

Givetvis har jag kollat så att inte såret, eller huden omkring, är rodnad eller svullen. Det ser ut ungefär som förr. Kroppen känns förstås inte lika glad när den är 39 grader varm.

En sån där dag

 

 

 

 

 

 

Ni vet en sån där dag när man gråter på jobbet. Inte bara inför kollegorna utan dessutom för väl valda barn. Och så går man med migrän en hel dag. Och får oväntat besök av föräldrar i klassrummet. Till en klass som ska vaccineras och som är uppe i varv.

 

En sån dag har jag haft.

Det är inte så att jag har glömt bort bloggen…

… men det har varit en tuff vecka. Dels har jag ett helt gäng barn jag ska LUSa i skolan (läsutveckling) det ska göras H4:a och H5:a på dem. Vi har två diagnoser i matte att ta oss igenom och vi ska försöka hinna med skolverkets nya diagnosmaterial i engelska (som jag missade föreläsningen kring och helt ärligt inte fattar särskilt mycket av än).

Om 11 dagar ska alla omdömen vara inskrivna i systemet. Då ska allt vara klart, rättat och analyserat.

Och nästa vecka är det klasskonferens med en hel uppsats att skriva innan. Sen är det förstås besöken och kontakten med HAB, specialpedagoger, psykologer, talpedagoger och annat “löst folk” i skolan som vill ha sin beskärda del. Nämnde jag att det är fel på mitt schema och att det fattas minst fyra timmars planering i veckan.

 

De jobbar på det.

 

Inte så att jag klagar. Men det har varit tufft när Micke har varit borta i Tyskland i snart en vecka. Det innebär att jag måste köra ungefär 1,5 timme extra för att hämta barn på dagis och i skolan som ligger åt helt fel håll. Det innebär att jag har varit ensam om att handla, tvätta, packa väskor, städa, laga mat (urk!!), leka, läsa, pärla och lägga barn. Hur det än är har det varit mycket. Dessutom är det flera personer som är sjuka och bortresta på jobbet och vikarierna lyser med sin frånvaro.

Jag tror jag behöver semester.